Skrivövning IV och V

– Jag har så jävla svårt läsa dramatik, dialoger, det knyter sig på något sätt, och det tar så jäkla lång tid, det var skitjobbigt att komma genom det här. Han ser lite uppgiven ut, när han, med sin raspiga röst, inleder dagens samtal med en maskerad ursäkt, inte för att han inte läste, men snarare för att det var svårt att analysera. Och, visst, han har en poäng, det är inte alltid enkelt, men så himla svårt var det väl ändå inte. Eller? Eller, har jag missuppfattat allt? Vad vet jag, men jag säger som jag tycker och det verkar de andra också göra. Även om jag inte har alla kopplingar till det ursprungliga stycket som några av personerna är hämtade från, finns det ju ett visst värde. Det visar vilken dynamik som kan skapas när man använder en dialog i en text. Det går snabbt, det driver texten framåt, inte många dryga omvägar med irrelevanta betraktningar som fyllningsmaterial för att tvära ut historien.
– Så nu tänkte jag ni skulle få skriva lite dialog själv, säger hon till oss med ett mystiskt leende.
– Början är redan bestämd, så får ni fortsätta. Ja, vi tar en kvart, som vi brukar, det borde räcka, eller?
Jag vet inte riktigt om det är en fråga eller inte, men hur svårt kan det vara? Med förväntan tar jag min kopia, skickar resten vidare åt vänster, till honom som redan har publicerat flera böcker och gör oss andra lite underlägsna. Han som fyller oss med några droppar prestationsångest varje gång. Speciellt första gången, då han, som den första i presentationsrundan började berätta om alla sina böcker, några även publicerade.
– Vad fan gör jag här, jag som knappast klarar skiva en halv sida på bloggen i veckan, tänkte jag, då. Nu tänker jag bara hur i all sina dagar jag skall fortsätta på den här underliga dialogen. Hur skall man få det här att flyta, och vad sjutton skall jag hitta på den här gången. Jag läser genom en gång till:

Hon: Vad var det? Det där ljudet.
Han: Vadå?
Hon: Ljudet. Det dör ljudet. Hörde du inte?
Han: Du inbillar dig.
Hon: Det var nåt. Jag lovar. Det var nåt därute.
Han: Lägg av.
Hon: Nu! Nu kom det igen!
Han: Du är så jävla nojig bara.
Hon: Sch! Hör du?
Han: Ja. Jävlar.

Yeah! Någon har hört något där ute. So what? Hur skall man fortsätta på detta? Det kommer bli löjligt. Jag får pröva hitta på något. Klura ut en story. Något kul. Eller… Nej, det var inte lätt hitta på något i dag. Jag får börja skriva, så får vi se åt vilket håll det går.

Hon: Så du tror mig nu då?
Han: Ja, visst fan, men vad var det?
Hon: Hur skall jag veta det?
Han: Där var det igen…
Hon: Vad fan gör vi?
Han: Vet ej, men inte fan om jag törs kolla…
Hon: Jag går inte ut!
Han: Vi får vara tysta och hoppas det ger sig…
Hon: Men tänk om det är någon som vill in?
Han: Fan, vad gör vi då?
Hon: Fort vi gömmer oss i kistan!
Han: Men, får vi plats båda?
Hon: Ja, inga problem, kom nu…
Han: Flytta lite på dig, armen…
Hon: Så, bättre nu?
Han: Akta locket, så det inte smäller…
Hon: Aj, mitt finger!
Han: Det här var mysigt, varför har vi inte hittat p detta innan?
Hon: Sch, jag tyckte jag hörde någon…

Aj, det blev många nödlösningar här… Smått töntig. Men dialog blev det. Hade jag ändå sluppit läsa upp det. Here we go again. De till höger om mig börjar läsa. Det blir mycket han, hon, han, hon. Några fantasifulla repliker. Alla tangerar den samma storyn, självklart, mycket är ju givet, om man inte vänder och vrider för mycket på det. Jag läser, utan han, hon, men det funkar inte så bra. Min röst är den samma monotona, oavsett vems replik jag läser. Mitt framförande saknar inlevelse, känsla, engagemang. Den blir som tonen i luren innan du börjar slå numret. Som någon satt en stämgaffel mot mitt huvud och min röst försöker efterapa den.
– Jag tappade tråden, säger hon, med ett litet ursäktande leende, och kompletterar
– Ja, vem som var hon och vem som var han.
Lite överraskad tittar jag tillbaks, förbryllad av min snabba replik.
– Min falsett är inte så bra, säger jag.
Vi går snabbt vidare till nästa. Och nästa, och nästa.

– Och nu skall ni använda dialogen ni precis skrev och skriva samma berättelse utan att använda dialog.
- Aj, tänker jag, Det här var något nytt. Aldrig har jag försökt skriva om något på detta viset. Ja, i regel skriver jag ju inte om saker jag redan har skrivit. Om ingen kommenterar då, men än så länge är det ju inte någon som läser vad jag skriver, om jag bortser från det jag skriver på jobbet. Och det jag skriver på bloggen, då, men de är ju så snälla, de som orkar med att läsa mina förvirrade tankar. De andra börjar skriva, frenetiskt. Jag grips av ett ögonblicks panik. Känner rädslan smyger sig på, rädslan för att inte klara av uppgiften. Sitta där som ett fån när det är jag som skall läsa. – Hur sjutton skall jag klara av att vrida perspektivet, tänker jag. Ljudet av skrivande pennor gör det inte lättare att fokusera. Jag måste ta några steg bakåt, eller kliva upp i helikoptern. Fast i min bild har jag de två personerna på torpet i skogen. Jag får börja med det, torpet och skogen, det känner jag ju väl till. Sakta börjar historien formas, för andra gång. Samma historia, men ändå så annorlunda.

Solen glider ner bakom granarna och badar det lilla torpet i ett glödande sken. En grevlig kommer luskande ut ur skogen och nosar runt på den nyklippte gräsmattan. Gräver lite här och var och hittar en daggmask som den snabbt tuggar i sig. Med ens känner den lukten av räkskalen som står i bärkassen på trappan. Sakta smyger den sig bort och börjar nafsa i kassen, biter tag och slår den mot dörren.

I det lilla vardagsrummet sitter Per och Anna och spelar Fia. Plötsligt tittar Anna upp. Hon har hört grävlingens nafsande. Per är lugn, han är ju van vid att vara här ute i skogen. När grävlingen börjar slå kassen mot dörren måste han ändå medge att han hört något. Något som han inte kan minnas ha hört förut. Han vill inte erkänna, men lite rädd blir han. Han säger di får vara tysta och hopas att det gör sig. Anna är inte övertygad.
– Fort, vi gömmer oss i kistan, säger hon.
– Vilken lysande idé, tänker han. Det är ju knappast plats till en i den. Nu, äntligen, får han hålla om henne. När de stiger i klämmer hon sitt finger, men bryr sig ej…

– Nu förstår jag vad du menade med att ändra perspektiv. Det gjorde du ju verkligen nu. Bra.
Nästa läser sin berättelse. Den börjar ungefär som min, även om miljön är annorlunda och själva handlingen inte har mer gemensamt än att det skapas en främmande ljud.
- Det blir nästan lite filmiskt över det hela på det sättet ni har gjort. Man zoomar ut, ser helheten, zoomar in och ser detaljerna. Bra.



Bloggers comment: Om någon som är skicklig på svenska läser det här orkar maila mig korrektur på texten ovan, vore jag evigt tacksam. Jag har, som jag kommenterade till den förra svenska texten, inte en susning hur jag ligger till med meningsbyggning, grammatik, prepositioner, artiklar och resten av det Word inte kan hjälpa mig med och som är förvirrande likt, men ändå så olikt norskan…

Skrivövning I, II och III

- Ni får 15 minuter på er. Texten skall börja med ”Jag har ingenting”. Personen skall vara av det motsatta könet och tio år äldre än er själva. Och inte nog med det, ni skall få två ord också. Orden skall med, på något sätt, i det ni skriver. Och kom ihåg att använda dagboksformen.
Jag tittar på den lilla pappersremsan. En offentlig toalett. Och här kommer en liten pappersbit till. Grå. Ja, de passar ju bra ihop, tänker jag, innan det går upp för mig att nu måste jag skriva. Något. De nästa 15 minuterna, som nu kanske inte är mer än 14, eller 13, skall jag skriva. Inte bara det, men jag skall gestalta en kvinna, tio år äldre än jag, som inte har någonting och en grå offentlig toalett. Kära någon, låt det komma en uppenbarelse. Nu!

Jag har ingenting. Inte en enda. Hur fan kunde han lämna mig såhär? Varför? Vad fan har jag gjort för fel? Har jag inte älskad honom? Hela tiden? Pysslat om honom. Städat och hållit i ordning. Så går han. Till den jävla horan. Knappast könsmogen. Han kunde ju ha varit hennes far. Men det spelar ingen roll. Det kvittar vem det är. Han har lämnat mig. För all tid. Och jag saknar honom så innerligt. Att känna hans varma fasta hand på min rygg. När han håller om mig. När han … De jävla minnen! Jag kommer aldrig släppa från dem. De kommer aldrig släppa mig! De kommer hela tiden. Varje gång jag går ner en gata jag har gått med honom. Varje gång jag tittar på TV. Jag vet vad han ville sagt. Vilken kommentar han ville kommit med. Jag kommer alltid minnas. Allt. Även den gången han förförde mig på en offentlig toalett. Pressade mig hårt mot den gråa väggen. Hur jag njöt. Även om det stank. Fan. Vad ska jag göra för att slippa minnas?

Känns inte som någon uppenbarelse, men det är fortfarande lite konstigt att skriva på kommando. Blir en helt annan press. Känner ändå att det fungerar rätt bra. Det värsta är väl att själv läsa texten för de andra efteråt. Och nu, på datorn, blir ju texten så himla kort. En hel handskriven A4 sida reduceras till ett litet avsnitt efter att blivit behandlat av mitt tangentbord. – Har du läst Pia Juul, frågade hon. – Nej, svarade jag pliktskyldig. Har aldrig hört talas om henne, tänkte jag. – Du skriver lite som henne. Aggressivt, som en monolog. Nästan som en del av ett skådespel.

- Nu vänder vi på det. Börja med ”Jag har allt, punkt”. Och så byter ni papperslappar. – Eller kanske vi skulle hitta på andra platsar. Eller hur? Så blir det lite variation. Och nya färger, om ni kan. Det finns ju inte så många att välja på. Det blir nästa turkos och andra intressanta nyanser nu…
Jag tittar uppmanande på killen bredvid mig. Själv skriver jag ”framför spegeln” och ”rosa” och ger till min vänstra kamrat. På lapparna jag får står det ”En ambulans” och ”Blå”. De hör ju också ihop. Det finns hopp. Men lätt är det inte. På 15 minuter.

Jag har allt. Allt jag behöver, och lite till. Men ändå är jag inte nöjd. Blir aldrig nöjd. Måste alltid sträva efter mer. Men varför? Behöver jag allt detta? Vad skall jag med en ny soffa, nya skor, en ny klänning? Blir jag lycklig av det? Nej, jag gör ju inte det. Men varför har det tagit så lång tid för mig att inse detta? Och varför klarade jag inte reda ut det själv? Varför hajade jag inget för jag blev exponerad för en chockartad händelse? För det var ju det. När han föll ihop. På gatan. Bredvid mig. Om jag inte hade känt honom hade jag nog stuckit därifrån. Nu var jag tvungen ringa efter en ambulans. Det kändes som en evighet innan den kom. Ansiktet blev blåare och blåare. Förtvivlad försökte jag hjälpa. Men inte visste jag vad jag skulle göra. Och där, bredvid honom i ambulansen, medan sirenen skrek och vi åkte i rasande fart ner den smala gatan, då insåg jag vad som verkligen betyder något. Att det är livet, inte allt annat, som är viktigt. Det känns så overkligt. Som mitt liv är tagit från mig, även om det är precis tvärt om. Nu kan jag äntligen se livet. Vad som egentlig betyder något. Men ändå känns det tomt. Vad har jag kämpat för i alla dessa år. Vad skall jag göra nu? Skall jag sälja allt? De kommer tro jag är tokig! Vad skall jag säga? Att jag har sett ljuset?

- Vi gör det lite svårare. Nu får ni både början och slutet, så får ni försöka komma er från punkt A till punkt B. Det börjar såhär; ”När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv.” Slutet är ”Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bak ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.” Och använd gärna en av personerna från de andra skrivövningarna. – En vad då, frågar jag. – Ja just det, en vad då, svarar hon med ett leende.

När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv. Han har ju alltid varit lite naiv, där, bakom de blåa ögonen. Och han visste nog inte vad han gick till. För bakom min prydliga fasad finne en som vet vad hon vill. Det tog längre tid än förväntad för han upptäckte det. Jag är än i dag förundrad över det. At han inte fattade. Men det var ju inte något problem för mig. Jag fick ju som jag ville. Hel till han började tjata om barn. Dessa jobbiga små djävlar som tar all tid och kraft. Och vad har de inte gjort med min kropp. Men för honom var det likgiltigt. Det spelade ingen roll. Bara han fick en son eller dotter. Det var nog mitt största misstag. Han vill ju ha många. – Bilda en stor familj som han brukade säga. Jag var tvungen att stå där smilande bredvid honom. Låtsas. Men jag lovade aldrig det. Det vet jag. Och efter födseln såg jag till att det inte blev flera. Men att han skulle lösa det på det här sättet… Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.