En forfatter skriver. Det har ikke jeg gjort på flere måneder. Uten at jeg helt vet hvorfor. Drømmen er jo der. Tilbakemeldingene på det jeg har gjort har vært positive. Så hvorfor får jeg ikke ut fingeren og skriver, da? Ja, om jeg bare visste det! Har jeg skrivesperre? Har jeg gått tom for idéer? Er det ikke viktig nok for meg? Er det egentlig noe jeg drømmer om? Orker jeg å gjennomføre? Har jeg noe å tilføre litteraturen? Jeg? Lille meg? Skal jeg ha noe å si som resten av verden er interessert i å høre på, eller lese? Hvorfor? Hva har jeg opplevd eller gjort som interesserer andre?
For en stund siden sendte jeg noen utvalgte skriveprøver til en venninne. Ja, det var jo ikke noen tilfeldig utvalgte stykker, de var nøye utvalgt fra de jeg har latt andre lese. Selvfølgelig de som hadde falt best i smak. Og som jeg er mest fornøyd med selv. Kremen. Gulleggene. Og stunden begynner å bli veldig lang. Og jeg vil så gjerne ha tilbakemeldingen! Jeg dør etter å få hennes synspunkter. Ikke fordi hun er den som er den best skolerte kritikeren, for det er hun nok ikke. Ikke fordi hun har en fot innenfor i forlagsbransjen, selv om hun har det. Ikke fordi jeg har lyttet til så mange av hennes råd før, men kanskje tiden er moden? Nei, rett og slett fordi hun gir meg konstruktiv kritikk, ærlig, rett fram uten å pakke det inn i bomull for å beskytte meg mot min egen utilstrekkelighet, mot mine svakheter eller mine banale og klisjéfylte tekster. Derfor! Og jeg skulle gjerne ha gitt henne ett hint om dette, men jeg vil ikke ødelegge hennes prosess, hennes tanker og vurderinger gjennom å presse frem et svar. Jeg trenger bekreftelse på at det jeg gjør holder. At det jeg gjør er riktig. Og jeg trenger det fra en som er ærlig og som ikke er redd for å si sannheten. Det er bedre å få vite at det jeg har skrevet ikke holder mål nå enn etter å ha ofret måneder på å skrive tekst som ingen orker å lese. Om jeg snur litt på dette ser jeg jo at jeg må tro på meg selv. Mer enn jeg har gjort tidligere. For det er kanskje det største problemet. Jeg tror ikke på meg selv. Jeg kan nok grave langt tilbake for å finne årsaker til det, men det er nok av begrenset inntresse. En episode husker jeg klart. Jeg var på besøk hos en tante og vi var i svømmehallen. Jeg var ikke så veldig gammel, men burde kunnet svømme. Likevel holdt jeg meg i et grunt barnebasseng og tok mine svømmetak der. Skrubbsår på knærne ble det. Jeg ble spurt om jeg ikke ville svømme i det store bassenget. Nei, det ville jeg ikke. Jeg kunne jo ikke svømme Når jeg senere ble avlevert fikk mine foreldre en kommentar om at, visst han kan svømme, men han tror ikke på seg selv, så han tør ikke prøve. Det er klart det er skremmende å prøve noe nytt. Det er heller ikke gøy å feile. Går alt galt når man forsøker å svømme, men ikke får det til risikerer man jo å drukne, og det er jo ganske skremmende for en liten gutt. Det er jo ikke like kritisk om man skriver noen noveller og ikke lykkes. Det ville jo være synd om man ikke prøvde fordi man er så redd for å mislykkes at man kaster bort et skjult talent som kunne glede eller forbløffe ens omgivelser.
Viser innlegg med etiketten lykkes. Vis alle innlegg
Viser innlegg med etiketten lykkes. Vis alle innlegg
tirsdag 4. september 2007
onsdag 28. mars 2007
Skrivövning I, II och III
- Ni får 15 minuter på er. Texten skall börja med ”Jag har ingenting”. Personen skall vara av det motsatta könet och tio år äldre än er själva. Och inte nog med det, ni skall få två ord också. Orden skall med, på något sätt, i det ni skriver. Och kom ihåg att använda dagboksformen.
Jag tittar på den lilla pappersremsan. En offentlig toalett. Och här kommer en liten pappersbit till. Grå. Ja, de passar ju bra ihop, tänker jag, innan det går upp för mig att nu måste jag skriva. Något. De nästa 15 minuterna, som nu kanske inte är mer än 14, eller 13, skall jag skriva. Inte bara det, men jag skall gestalta en kvinna, tio år äldre än jag, som inte har någonting och en grå offentlig toalett. Kära någon, låt det komma en uppenbarelse. Nu!
Jag har ingenting. Inte en enda. Hur fan kunde han lämna mig såhär? Varför? Vad fan har jag gjort för fel? Har jag inte älskad honom? Hela tiden? Pysslat om honom. Städat och hållit i ordning. Så går han. Till den jävla horan. Knappast könsmogen. Han kunde ju ha varit hennes far. Men det spelar ingen roll. Det kvittar vem det är. Han har lämnat mig. För all tid. Och jag saknar honom så innerligt. Att känna hans varma fasta hand på min rygg. När han håller om mig. När han … De jävla minnen! Jag kommer aldrig släppa från dem. De kommer aldrig släppa mig! De kommer hela tiden. Varje gång jag går ner en gata jag har gått med honom. Varje gång jag tittar på TV. Jag vet vad han ville sagt. Vilken kommentar han ville kommit med. Jag kommer alltid minnas. Allt. Även den gången han förförde mig på en offentlig toalett. Pressade mig hårt mot den gråa väggen. Hur jag njöt. Även om det stank. Fan. Vad ska jag göra för att slippa minnas?
Känns inte som någon uppenbarelse, men det är fortfarande lite konstigt att skriva på kommando. Blir en helt annan press. Känner ändå att det fungerar rätt bra. Det värsta är väl att själv läsa texten för de andra efteråt. Och nu, på datorn, blir ju texten så himla kort. En hel handskriven A4 sida reduceras till ett litet avsnitt efter att blivit behandlat av mitt tangentbord. – Har du läst Pia Juul, frågade hon. – Nej, svarade jag pliktskyldig. Har aldrig hört talas om henne, tänkte jag. – Du skriver lite som henne. Aggressivt, som en monolog. Nästan som en del av ett skådespel.
- Nu vänder vi på det. Börja med ”Jag har allt, punkt”. Och så byter ni papperslappar. – Eller kanske vi skulle hitta på andra platsar. Eller hur? Så blir det lite variation. Och nya färger, om ni kan. Det finns ju inte så många att välja på. Det blir nästa turkos och andra intressanta nyanser nu…
Jag tittar uppmanande på killen bredvid mig. Själv skriver jag ”framför spegeln” och ”rosa” och ger till min vänstra kamrat. På lapparna jag får står det ”En ambulans” och ”Blå”. De hör ju också ihop. Det finns hopp. Men lätt är det inte. På 15 minuter.
Jag har allt. Allt jag behöver, och lite till. Men ändå är jag inte nöjd. Blir aldrig nöjd. Måste alltid sträva efter mer. Men varför? Behöver jag allt detta? Vad skall jag med en ny soffa, nya skor, en ny klänning? Blir jag lycklig av det? Nej, jag gör ju inte det. Men varför har det tagit så lång tid för mig att inse detta? Och varför klarade jag inte reda ut det själv? Varför hajade jag inget för jag blev exponerad för en chockartad händelse? För det var ju det. När han föll ihop. På gatan. Bredvid mig. Om jag inte hade känt honom hade jag nog stuckit därifrån. Nu var jag tvungen ringa efter en ambulans. Det kändes som en evighet innan den kom. Ansiktet blev blåare och blåare. Förtvivlad försökte jag hjälpa. Men inte visste jag vad jag skulle göra. Och där, bredvid honom i ambulansen, medan sirenen skrek och vi åkte i rasande fart ner den smala gatan, då insåg jag vad som verkligen betyder något. Att det är livet, inte allt annat, som är viktigt. Det känns så overkligt. Som mitt liv är tagit från mig, även om det är precis tvärt om. Nu kan jag äntligen se livet. Vad som egentlig betyder något. Men ändå känns det tomt. Vad har jag kämpat för i alla dessa år. Vad skall jag göra nu? Skall jag sälja allt? De kommer tro jag är tokig! Vad skall jag säga? Att jag har sett ljuset?
- Vi gör det lite svårare. Nu får ni både början och slutet, så får ni försöka komma er från punkt A till punkt B. Det börjar såhär; ”När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv.” Slutet är ”Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bak ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.” Och använd gärna en av personerna från de andra skrivövningarna. – En vad då, frågar jag. – Ja just det, en vad då, svarar hon med ett leende.
När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv. Han har ju alltid varit lite naiv, där, bakom de blåa ögonen. Och han visste nog inte vad han gick till. För bakom min prydliga fasad finne en som vet vad hon vill. Det tog längre tid än förväntad för han upptäckte det. Jag är än i dag förundrad över det. At han inte fattade. Men det var ju inte något problem för mig. Jag fick ju som jag ville. Hel till han började tjata om barn. Dessa jobbiga små djävlar som tar all tid och kraft. Och vad har de inte gjort med min kropp. Men för honom var det likgiltigt. Det spelade ingen roll. Bara han fick en son eller dotter. Det var nog mitt största misstag. Han vill ju ha många. – Bilda en stor familj som han brukade säga. Jag var tvungen att stå där smilande bredvid honom. Låtsas. Men jag lovade aldrig det. Det vet jag. Och efter födseln såg jag till att det inte blev flera. Men att han skulle lösa det på det här sättet… Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.
Jag tittar på den lilla pappersremsan. En offentlig toalett. Och här kommer en liten pappersbit till. Grå. Ja, de passar ju bra ihop, tänker jag, innan det går upp för mig att nu måste jag skriva. Något. De nästa 15 minuterna, som nu kanske inte är mer än 14, eller 13, skall jag skriva. Inte bara det, men jag skall gestalta en kvinna, tio år äldre än jag, som inte har någonting och en grå offentlig toalett. Kära någon, låt det komma en uppenbarelse. Nu!
Jag har ingenting. Inte en enda. Hur fan kunde han lämna mig såhär? Varför? Vad fan har jag gjort för fel? Har jag inte älskad honom? Hela tiden? Pysslat om honom. Städat och hållit i ordning. Så går han. Till den jävla horan. Knappast könsmogen. Han kunde ju ha varit hennes far. Men det spelar ingen roll. Det kvittar vem det är. Han har lämnat mig. För all tid. Och jag saknar honom så innerligt. Att känna hans varma fasta hand på min rygg. När han håller om mig. När han … De jävla minnen! Jag kommer aldrig släppa från dem. De kommer aldrig släppa mig! De kommer hela tiden. Varje gång jag går ner en gata jag har gått med honom. Varje gång jag tittar på TV. Jag vet vad han ville sagt. Vilken kommentar han ville kommit med. Jag kommer alltid minnas. Allt. Även den gången han förförde mig på en offentlig toalett. Pressade mig hårt mot den gråa väggen. Hur jag njöt. Även om det stank. Fan. Vad ska jag göra för att slippa minnas?
Känns inte som någon uppenbarelse, men det är fortfarande lite konstigt att skriva på kommando. Blir en helt annan press. Känner ändå att det fungerar rätt bra. Det värsta är väl att själv läsa texten för de andra efteråt. Och nu, på datorn, blir ju texten så himla kort. En hel handskriven A4 sida reduceras till ett litet avsnitt efter att blivit behandlat av mitt tangentbord. – Har du läst Pia Juul, frågade hon. – Nej, svarade jag pliktskyldig. Har aldrig hört talas om henne, tänkte jag. – Du skriver lite som henne. Aggressivt, som en monolog. Nästan som en del av ett skådespel.
- Nu vänder vi på det. Börja med ”Jag har allt, punkt”. Och så byter ni papperslappar. – Eller kanske vi skulle hitta på andra platsar. Eller hur? Så blir det lite variation. Och nya färger, om ni kan. Det finns ju inte så många att välja på. Det blir nästa turkos och andra intressanta nyanser nu…
Jag tittar uppmanande på killen bredvid mig. Själv skriver jag ”framför spegeln” och ”rosa” och ger till min vänstra kamrat. På lapparna jag får står det ”En ambulans” och ”Blå”. De hör ju också ihop. Det finns hopp. Men lätt är det inte. På 15 minuter.
Jag har allt. Allt jag behöver, och lite till. Men ändå är jag inte nöjd. Blir aldrig nöjd. Måste alltid sträva efter mer. Men varför? Behöver jag allt detta? Vad skall jag med en ny soffa, nya skor, en ny klänning? Blir jag lycklig av det? Nej, jag gör ju inte det. Men varför har det tagit så lång tid för mig att inse detta? Och varför klarade jag inte reda ut det själv? Varför hajade jag inget för jag blev exponerad för en chockartad händelse? För det var ju det. När han föll ihop. På gatan. Bredvid mig. Om jag inte hade känt honom hade jag nog stuckit därifrån. Nu var jag tvungen ringa efter en ambulans. Det kändes som en evighet innan den kom. Ansiktet blev blåare och blåare. Förtvivlad försökte jag hjälpa. Men inte visste jag vad jag skulle göra. Och där, bredvid honom i ambulansen, medan sirenen skrek och vi åkte i rasande fart ner den smala gatan, då insåg jag vad som verkligen betyder något. Att det är livet, inte allt annat, som är viktigt. Det känns så overkligt. Som mitt liv är tagit från mig, även om det är precis tvärt om. Nu kan jag äntligen se livet. Vad som egentlig betyder något. Men ändå känns det tomt. Vad har jag kämpat för i alla dessa år. Vad skall jag göra nu? Skall jag sälja allt? De kommer tro jag är tokig! Vad skall jag säga? Att jag har sett ljuset?
- Vi gör det lite svårare. Nu får ni både början och slutet, så får ni försöka komma er från punkt A till punkt B. Det börjar såhär; ”När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv.” Slutet är ”Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bak ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.” Och använd gärna en av personerna från de andra skrivövningarna. – En vad då, frågar jag. – Ja just det, en vad då, svarar hon med ett leende.
När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv. Han har ju alltid varit lite naiv, där, bakom de blåa ögonen. Och han visste nog inte vad han gick till. För bakom min prydliga fasad finne en som vet vad hon vill. Det tog längre tid än förväntad för han upptäckte det. Jag är än i dag förundrad över det. At han inte fattade. Men det var ju inte något problem för mig. Jag fick ju som jag ville. Hel till han började tjata om barn. Dessa jobbiga små djävlar som tar all tid och kraft. Och vad har de inte gjort med min kropp. Men för honom var det likgiltigt. Det spelade ingen roll. Bara han fick en son eller dotter. Det var nog mitt största misstag. Han vill ju ha många. – Bilda en stor familj som han brukade säga. Jag var tvungen att stå där smilande bredvid honom. Låtsas. Men jag lovade aldrig det. Det vet jag. Och efter födseln såg jag till att det inte blev flera. Men att han skulle lösa det på det här sättet… Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.
mandag 12. mars 2007
Utetime
Frøken kom fram til oppstillingsplassen med ett skjelmsk smil. Vi stod der pent og pyntelig oppstilt. To og to. Nesten på rekke og nesten på rad. Hun var litt sen. De andre klassene hadde allerede presset seg inn gjennom dørene, inn til sine klasserom. Gjennom vinduet kunne jeg se at de fant plassene sine, pakket opp bøkene. Læreren der inne begynte å snakke, men jeg kunne ikke høre ham. Frøken hysjet på oss.
- I dag tar i utetime dere, sa hun.
Vill jubel! – Jippi! - Hva skal vi gjøre? – Fotball! – Slåball! – Kaste på stikka! Vi ropte i kor av ekstase. Frøken pekte på Tor og Henning og kommanderte de bort til gymsalen for å hente balltre og noen tennisballer. Slåball ble det. Roy og Roger fikk velge lag. De var de beste til å slå. En etter en valgte de. Hvem var best til å løpe, hvem var best til å slå og hvem kunne ta i mot ballen og treffe de som løp. Som vanlig var jeg en av de siste som ble valgt. Jeg var ganske rask, men traff ikke så bra verken med balltre eller med ball. Ikke var jeg bra til å ta imot heller. Frøken slo kron og mynt om hvem som skulle begynne. Jeg stilte meg langt til høyre for de som slo. Det var nesten umulig for ballen å havne her. Bare hvis de bommet grovt kunne ballen sakte sprette min vei. Resten av laget plasserte seg ut over den sommervarme asfalten i skolegården. Roy dirigerte og sjefet, som han pleide. Det var viktig for han å vinne. Han ville alltid vinne. Jeg brydde meg ikke så mye om det, bare jeg fikk være med. Det begynte å blåse litt, en varm sensommervind. I ryggen på de som slo.
Spillet gikk sin gang. Mye skrik og skrål, mange bom og mange raske løp. Jeg var ikke innblandet i så mye, det jeg stod på ytre høyre. Ingen baller kom min vei i dag. Og jeg var glad til. Plutselig slo en av jentene en høy og kort ball. Den svevet høyt opp og dalte sakte ned mot Roys utstrakte hånd. Alle så hvordan det kom til å gå. Det var som tiden stod stille. Vinden ventet. Bladene på trærne holdt pusten. Alle så på ballen. Og hånden. Der de langsomt nærmet seg hverandre. Roys tilfredse glis. Gledesutbruddene. – Pol! – Enmannspol! – Vi er inne! Den eneste på mitt lag som ikke var glad var meg. For nå måtte jeg snart prøve å slå! Og treffe ballen. Det andre laget hang med nebbet. Frøken kom med oppmuntrende tilrop. Det hjalp nok ikke så mye, men litt kanskje. Jeg småløp fram til rekken over slagmenn. Jeg ville for alt i verden stå sist. Da kunne alt avhenge av meg. Da måtte jeg treffe. Hvis ingen hadde kommet fram og tilbake ennå, og stod bak meg i rekken. Så en plass i første halvpart passet perfekt. De foran meg slo lomper. Noen satset og løp. Til den andre siden. Klarte seg med nød og neppe. Ingen fare tenkte jeg. Gjør ikke så mye om jeg bommer. Det kommer mange bak som pleier å treffe.
Jeg tok tak i balltreet. Det var hardt, men likevel godt å holde i. Dreiet på sløyden. Einar skulle kaste ballen. Jeg skulle slå. Jeg hadde to forsøk. Einar løftet armen og så på meg. Med blikket spurte han om jeg var klar. Jeg nikket svakt og festet grepet om balltreet. Ballen opp i luften. Balltreet bakover. Fulgte ballen med blikket, svingte balltreet framover. Traff ballen litt for sent. Den spratt i bakken et par meter foran meg. Rett i fanget på Are. Slukøret gikk jeg til rekken av de som skulle løpe og ventet på at neste mann skulle treffe. Flere bom fulgte, før jeg satset alt jeg hadde på ett vindskeivt treff som gikk mellom to av jentene. Ingen problemer å rekke over. Det var verre å løpe tilbake. Bommet man rakk de som regel å få tak i ballen og sikte om man løp tilbake. Så jeg måtte vente. Det var jeg og to til som ventet på den andre siden. Resten ventet på å slå, eller hadde ikke turt å løpe. Til slutt var det bare Roy igjen. Ingen hadde løpt. Ingen hadde truffet. Vi visste at vi måtte løpe nå. Ellers var vi ute. Vi så på hverandre. Bet oss i leppene og utvekslet megetsigende blikk. Roy svingte balltreet i luften. Kjente på tyngden. Tittet på Are. Are tittet på Roy. Are kastet. Roy svingte. Balltreet for gjennom luften. Vi hørte det svisjet. Vi hørte ballen bli truffet. Vi så den lave banen. Men vi løp. Alt vi kunne. Ballen traff en motspiller. Hardt nok til at hun ikke klarte å holde den. Det ble ikke pol. Den spratt i asfalten. Hun kastet seg etter. En av guttene som stod i nærheten ropte. En annen kastet seg etter ballen. Mens vi løp. Alt hva bena klarte. Jeg kom først. Pustet lettet ut. Jeg klarte meg. Det var ikke jeg som gjorde at vi måtte ut. De to andre klarte seg også. Det var oss tre. Og alle de andre på motsatt side. Ventet på at en av oss skulle treffe. Ola ville slå først. Birger ville slå før meg. Jeg ble sist. Ola var god. Han løp fort og traff ofte. Men ikke i dag. Ballen gikk bare noen meter. Ingen løp. Noen ropte. – Faen! Nå må noen treffe, ellers er vi ute! Jeg så på Birger. Han tittet på meg, tok balltreet. Og bommet. Tittet ned i bakken og sa at jeg var det siste håpet. Nå gjelder det. Så rakte han meg balltreet, tittet meg i øynene og. – Se på ballen, hele tiden! – Takk, stotret jeg frem og gikk fram til Are. – Nå må du treffe! ropte noen. Jeg ville ikke høre. Jeg ville ikke vite. Jeg kjente uroen stige i kroppen. Are smilte og tittet på meg. Han visste at jeg ikke likte dette. Og at jeg som regel bommet. – Kast rett opp, sa jeg, overrasket over meg selv. Are tittet på meg igjen og sa – Du kan ikke bomme nå, vet du! Jeg tittet ned. Så på balltreet. Hold hardt om det. Gjorde en sving i lufta. Forsøkte å tenke på hvordan det ville være å treffe. Hvor fantastisk det ville føles! Tittet opp på Are. Han stod klar med ballen i hånden. Jeg nikket. Det var nå eller aldri. Birgers ord lagde ekko i hodet. ”Se på ballen hele tiden”. Sakte fulgte jeg ballens ferd oppover. Til den stoppet på toppen og begynte å dale. Automatisk svingte jeg balltreet bakover, samlet all kraft og svingte alt jeg kunne framover. Blikket var festet på ballen. Jeg tenkte ikke. Jeg bare svingte. Jeg så. Jeg hørte. Jeg følte. Balltreet traff ballen. Det reneste treff jeg noensinne har sett. Den ble skutt ut som av en kanon. Men jeg så det som sakte film. Den perfekte buen. Opp, opp. Bort, bort. Jeg hørte de andre løp. Jeg hørte de ropte Løp! Det var ingen hast. Ballen hadde retning mot taket på gymsalen. Ingen stod der borte. Utelaget stod og måpte. De tittet opp i luften. Så etter ballen. Før noen plutselig begynte å løpe. For å prøve å få tak i ballen. Det var minst 50 meter. Jeg begynte å løpe. Jeg løp. Fram og tilbake. Det var en home run. Alle jublet. Jeg kjente lykken stige i meg.
- I dag tar i utetime dere, sa hun.
Vill jubel! – Jippi! - Hva skal vi gjøre? – Fotball! – Slåball! – Kaste på stikka! Vi ropte i kor av ekstase. Frøken pekte på Tor og Henning og kommanderte de bort til gymsalen for å hente balltre og noen tennisballer. Slåball ble det. Roy og Roger fikk velge lag. De var de beste til å slå. En etter en valgte de. Hvem var best til å løpe, hvem var best til å slå og hvem kunne ta i mot ballen og treffe de som løp. Som vanlig var jeg en av de siste som ble valgt. Jeg var ganske rask, men traff ikke så bra verken med balltre eller med ball. Ikke var jeg bra til å ta imot heller. Frøken slo kron og mynt om hvem som skulle begynne. Jeg stilte meg langt til høyre for de som slo. Det var nesten umulig for ballen å havne her. Bare hvis de bommet grovt kunne ballen sakte sprette min vei. Resten av laget plasserte seg ut over den sommervarme asfalten i skolegården. Roy dirigerte og sjefet, som han pleide. Det var viktig for han å vinne. Han ville alltid vinne. Jeg brydde meg ikke så mye om det, bare jeg fikk være med. Det begynte å blåse litt, en varm sensommervind. I ryggen på de som slo.
Spillet gikk sin gang. Mye skrik og skrål, mange bom og mange raske løp. Jeg var ikke innblandet i så mye, det jeg stod på ytre høyre. Ingen baller kom min vei i dag. Og jeg var glad til. Plutselig slo en av jentene en høy og kort ball. Den svevet høyt opp og dalte sakte ned mot Roys utstrakte hånd. Alle så hvordan det kom til å gå. Det var som tiden stod stille. Vinden ventet. Bladene på trærne holdt pusten. Alle så på ballen. Og hånden. Der de langsomt nærmet seg hverandre. Roys tilfredse glis. Gledesutbruddene. – Pol! – Enmannspol! – Vi er inne! Den eneste på mitt lag som ikke var glad var meg. For nå måtte jeg snart prøve å slå! Og treffe ballen. Det andre laget hang med nebbet. Frøken kom med oppmuntrende tilrop. Det hjalp nok ikke så mye, men litt kanskje. Jeg småløp fram til rekken over slagmenn. Jeg ville for alt i verden stå sist. Da kunne alt avhenge av meg. Da måtte jeg treffe. Hvis ingen hadde kommet fram og tilbake ennå, og stod bak meg i rekken. Så en plass i første halvpart passet perfekt. De foran meg slo lomper. Noen satset og løp. Til den andre siden. Klarte seg med nød og neppe. Ingen fare tenkte jeg. Gjør ikke så mye om jeg bommer. Det kommer mange bak som pleier å treffe.
Jeg tok tak i balltreet. Det var hardt, men likevel godt å holde i. Dreiet på sløyden. Einar skulle kaste ballen. Jeg skulle slå. Jeg hadde to forsøk. Einar løftet armen og så på meg. Med blikket spurte han om jeg var klar. Jeg nikket svakt og festet grepet om balltreet. Ballen opp i luften. Balltreet bakover. Fulgte ballen med blikket, svingte balltreet framover. Traff ballen litt for sent. Den spratt i bakken et par meter foran meg. Rett i fanget på Are. Slukøret gikk jeg til rekken av de som skulle løpe og ventet på at neste mann skulle treffe. Flere bom fulgte, før jeg satset alt jeg hadde på ett vindskeivt treff som gikk mellom to av jentene. Ingen problemer å rekke over. Det var verre å løpe tilbake. Bommet man rakk de som regel å få tak i ballen og sikte om man løp tilbake. Så jeg måtte vente. Det var jeg og to til som ventet på den andre siden. Resten ventet på å slå, eller hadde ikke turt å løpe. Til slutt var det bare Roy igjen. Ingen hadde løpt. Ingen hadde truffet. Vi visste at vi måtte løpe nå. Ellers var vi ute. Vi så på hverandre. Bet oss i leppene og utvekslet megetsigende blikk. Roy svingte balltreet i luften. Kjente på tyngden. Tittet på Are. Are tittet på Roy. Are kastet. Roy svingte. Balltreet for gjennom luften. Vi hørte det svisjet. Vi hørte ballen bli truffet. Vi så den lave banen. Men vi løp. Alt vi kunne. Ballen traff en motspiller. Hardt nok til at hun ikke klarte å holde den. Det ble ikke pol. Den spratt i asfalten. Hun kastet seg etter. En av guttene som stod i nærheten ropte. En annen kastet seg etter ballen. Mens vi løp. Alt hva bena klarte. Jeg kom først. Pustet lettet ut. Jeg klarte meg. Det var ikke jeg som gjorde at vi måtte ut. De to andre klarte seg også. Det var oss tre. Og alle de andre på motsatt side. Ventet på at en av oss skulle treffe. Ola ville slå først. Birger ville slå før meg. Jeg ble sist. Ola var god. Han løp fort og traff ofte. Men ikke i dag. Ballen gikk bare noen meter. Ingen løp. Noen ropte. – Faen! Nå må noen treffe, ellers er vi ute! Jeg så på Birger. Han tittet på meg, tok balltreet. Og bommet. Tittet ned i bakken og sa at jeg var det siste håpet. Nå gjelder det. Så rakte han meg balltreet, tittet meg i øynene og. – Se på ballen, hele tiden! – Takk, stotret jeg frem og gikk fram til Are. – Nå må du treffe! ropte noen. Jeg ville ikke høre. Jeg ville ikke vite. Jeg kjente uroen stige i kroppen. Are smilte og tittet på meg. Han visste at jeg ikke likte dette. Og at jeg som regel bommet. – Kast rett opp, sa jeg, overrasket over meg selv. Are tittet på meg igjen og sa – Du kan ikke bomme nå, vet du! Jeg tittet ned. Så på balltreet. Hold hardt om det. Gjorde en sving i lufta. Forsøkte å tenke på hvordan det ville være å treffe. Hvor fantastisk det ville føles! Tittet opp på Are. Han stod klar med ballen i hånden. Jeg nikket. Det var nå eller aldri. Birgers ord lagde ekko i hodet. ”Se på ballen hele tiden”. Sakte fulgte jeg ballens ferd oppover. Til den stoppet på toppen og begynte å dale. Automatisk svingte jeg balltreet bakover, samlet all kraft og svingte alt jeg kunne framover. Blikket var festet på ballen. Jeg tenkte ikke. Jeg bare svingte. Jeg så. Jeg hørte. Jeg følte. Balltreet traff ballen. Det reneste treff jeg noensinne har sett. Den ble skutt ut som av en kanon. Men jeg så det som sakte film. Den perfekte buen. Opp, opp. Bort, bort. Jeg hørte de andre løp. Jeg hørte de ropte Løp! Det var ingen hast. Ballen hadde retning mot taket på gymsalen. Ingen stod der borte. Utelaget stod og måpte. De tittet opp i luften. Så etter ballen. Før noen plutselig begynte å løpe. For å prøve å få tak i ballen. Det var minst 50 meter. Jeg begynte å løpe. Jeg løp. Fram og tilbake. Det var en home run. Alle jublet. Jeg kjente lykken stige i meg.
Abonner på:
Innlegg (Atom)
