Troubled face

my troubled face is bothering me
is this what life’s meant to be
waking up every morning
with trouble in my eyes
every day walk down the boring street
there’s no meaning
there’s no feeling
just emptiness in my head
wondering where this road will end

Tenk om…

Tenk om det ikke hadde skjedd. Tenk om bilen hadde holdt seg på veien. At vi ikke hadde alt for stor fart inn i svingen. Tenk om vi hadde vært edru. Det var vi ikke, Vi var unge og udødelige. Det var ingen som kunne stoppe oss. Vi var de håpefulle, de lovløse, de gale. Vi var fremtiden. Den lå som en bør over våre skuldre. Og vi var sterke. Tankeløse. Fulle av hormoner og forventninger. Skjedde det ikke noe fikk vi det til å skje. Lørdagskveld uten bil var utenkelig. Gikk ingen av våre ”lånte” vi en. Og denne lørdagen var en sånn lørdag. Da alt hadde stoppet opp. Og bilen vi lånte var ikke en av de gamle vanlige. Det var en trimmet og stylet Ford Sierra XR4i. Dobbelt så mange hester, mange flere enn vi kunne tøyle.

Det er ikke noe å gjøre med nå. Og tiden har leget alle så. Nesten. Det er bare noen små nerver som fortsatt er revet av. Noen millimeter som mangler. Som skiller livet mitt fra ditt. For all del, jeg er glad jeg lever. Ikke alle var så heldige. Likevel undrer jeg iblant hvordan livet hadde blitt. Det er klart det er ting jeg ønsker jeg kunne gjøre, men likevel, det er mye jeg har gjort nå som jeg aldri hadde vurdert om jeg ikke var skadet. Hadde jeg begynt å trene? Tja, det er ikke sikkert. Nå hadde jeg jo ikke noe valg. Om jeg skulle komme meg måtte jeg trene. Hver dag. Og resten av kroppen måtte kompensere. Armene ble sterkere. Overkroppen mer velbygd. Ikke hadde jeg truffet mine nye kompiser heller. Og ikke mistet de gamle, ikke på den måten i hvert fall. Så istedenfor å reise til OL hadde jeg sett det på TV, ja ikke det OL jeg reiste til, men det andre. Med en øl i hånden, sammen med de gamle kompisene. For jeg hadde sikkert ikke flyttet. Neppe. Hadde nok grodd fast ute på landet. I kulturen og tradisjonene der. Biler, øl og sporadiske damebekjentskap. Til en av dem ringer og sier hun er på tjukka og tror det er mitt. Og da hadde det vært kjørt. Kone, bil og hus. Og unge. Alt klappet og klart rundt 20. Jobb på bruket eller på verkstedet. Ikke noe utdannelse der i gården nei. Så mye jeg hadde gått glipp av. Så mye jeg har gått glipp av. Men likevel. Ville jeg byttet? Ikke nå. Ikke etter alt som har skjedd. Men det kjennes likevel vondt å tenke på de som ikke kom videre den kvelden.


Svar på Cassandras utfordring

Tenk om du visste…

Du vet ikke hvem jeg er. Du kommer aldri få vite det. Aldri. Aldri kan du være helt sikker. På hvem jeg er. For du kan aldri vite hva jeg tenker. Du vet ikke om jeg forteller deg det jeg tenker eller det du vil høre. For jeg har allerede ført deg bak lyset. Uten at du har merket det. Jeg har gitt deg dine drømmer. Jeg har foret deg med det du liker. Det du setter pris på. Jeg har malt verden i fargene du liker. Pakket deg inn i bomull. Spart deg for min virkelighet. Den som bare jeg vet finns. Som ingen andre enn jeg kan nå. Den som ingen andre enn jeg kan fortelle om. Den som ingen andre enn jeg vet sannheten om. Og jeg tror du skal være like glad. Du hadde ikke vært lykkeligere om du visste. Om du visste hvordan min verden så ut. Du ville kanskje forstått. Fått en logisk forklaring på noen av mine rasjonelle handlinger, som for deg virker totalt irrasjonelle. For om du ikke vet hvorfor kan du ikke forstå handlingen. Eller den bakenforliggende årsaken. Som bare finns i mitt hode. Og den kommer aldri ut. Så du vil aldri forstå. Men du kan elske meg likevel. For det skal jeg tillate deg å gjøre. Selv om det er en bisarr tanke. At noen kan elske meg. For hadde de visst. Det jeg vet. Om hva som foregår der inne. I mørket. Bak det tomme blikket. Det tomme blikket jeg får når mørket faller på. Når jeg mister kontakten med dere der ute. Hengir meg helt til min egen verden. Hadde du visst. Men det gjør du heldigvis ikke. Og det får du aldri.

For tenk deg om du hadde visst. Om du kunne lese mine tanker som du leser godnatt historier for den lille. Om det var like enkelt. Hadde du da kunnet elske meg. Nei, jeg tror ikke det. For det hadde ikke passet inn. Ikke passet inn i din sukkersøte lille verden hvor alt er rosa og lyseblått. Der alle er snille. Ingen slemme. Ingen har onde hensikter. Baktanker. Det hadde ikke passet inn. Bildet ville rives i stykker. Rammen ville knukket, glasset knust. Dine tanker forvirret. Usikre. Kunne du noensinne ha stolt på meg igjen. Om du visste at jeg i mitt hode så for meg hvordan jeg hakket løs med kniven. Hakket og hakket. Med blodet sprutende rundt. Varmt, seigt blod som sakte rant ned det blomstrete tapetet. Mens kniven hogg og hogg i enden av den sterke armen. Blikket fylt av lykke. Intensitet. Glede. Mens kniven perforerer. Gang på gang. Helt til jeg svever på en rosa sky. En sky av lykke. Båret frem av redselen for hva som nå kan skje. Båret fram av gleden av å endelig ha utrettet noe. Noe jeg hadde lengtet etter. Så lenge. Så intenst. Men som aldri får røpes for noen. Om de skal stole på meg. Om de skal tørre å se meg i øynene. Møte mitt blikk. De kan aldri få vite. Aldri. Selv ikke du. Min kjære. For jeg er ikke sånn. I dine øyne. Ennå.

Derfor kan du aldri få vite. For det ville ødelegge alt. Korthuset ville kollapset. Båndene mellom oss røket, ett om gangen. Til det bare fantes ett bånd igjen. Og du kanskje ville oppdage det da. Når alt håp var ute. Langsom kunne vi ha sett at det siste båndet røk. Og vi svevde hver vår vei i uendeligheten. Og kom aldri mer til å gå i samme bane. Det får ikke skje. Det ville drepe lykken. Lykken vi har. Sammen. Eller i hvert fall din lykke. Du som ennå kan oppleve lykken. Min glede er å se deg lykkelig. Jeg vil aldri se deg ulykkelig. Jeg vil aldri gjøre deg ulykkelig. Og derfor får du aldri vite. Hva jeg vet. I mitt hode.

For tenk deg om du hadde visst. Hva jeg tenkte. Når den lille lå der. I sengen. Skrikende. Hele natten. Du stod opp. Holdt den lille tett inntil deg. Forsøkte. Forgjeves. Det gikk gjennom marg og ben. Ingen ting kunne stenge den hjerteskjærende lyden ute. Du matet. Du bysset. Du lallet. Den lille skrek. Og stoppet plutselig. Du sovnet. På veg ned til hodeputen. Jeg hørte deg puste tungt. Jeg hørte den lille ligge og lade seg opp. Lade seg opp til en ny konsert. Like øredøvende som den forrige. Like lang. Like intens. Om ikke verre. Det føltes som det ble verre. Men det var nok bare en illusjon. De ble bare trøttere. Og trøttere. Og du ba meg. Gjør det. Forsøke å få den lille å roe seg. Ikke for at du trodde det hjalp. Ikke fordi du trodde jeg hadde lyst. Men fordi du ikke orket mer. Om du visste. Da. Hva jeg tenkte. Hvilke bilder jeg så for mitt indre. Puten over ansiktet. Stillheten. Den evige stillheten. Roen. Og den evige smerten. Din smerte. Min smerte. Blandet meg gleden. Roen. Om du hadde visst dette. Hadde du elsket meg likevel? Neppe. Men du er heldig. Jeg er ikke sånn. I dine øyne. Ikke ennå.


Det var derfor jeg gjorde det. For at du aldri skulle få vite. For at du skulle kunne fortsette å være lykkelig. Så lykkelig noen kan være. Etter alt som har hendt. Etter alt som er gjort. Etter at jeg gjorde det. Så jeg håper smerten ikke blir for stor. Tro meg, det var ikke med lett hjerte jeg gjorde det. Men jeg følte at jeg var tvunget. Mørket senket seg. Byrden ble for stor. Vissheten om at du en dag ville forstå. Forstå hvordan alt henger sammen. Hvem jeg egentlig er. At jeg har avslørt meg selv. Gitt deg små, ubevisste hint. Handlingsmønstre det tar år å tolke. Fordi de er så irrasjonelle. For alle andre en meg. For meg er de fullstendig logiske. Jeg tviler aldri. Men jeg skjuler den godt. Årsaken til min handling. Men over tid. Som vi har hatt, sammen. Dannes det mønstre. Vage hint avtegnes som dugg på glass. Et øyeblikks uoppmerksomhet og jeg har gitt deg en ny brikke i et gigantisk puslespill. Og en dag hadde du sett sammenhengen. Selv brikkene som skulle utgjøre himmelen ville falt på plass. Og det hadde ikke vært noe vakkert bilde du hadde lagt. Og når du hadde forstått. Sett helheten. Og ikke bare mange løse biter i kaos. Da hadde du forstått. Hvem jeg egentlig var. Og det kunne jeg ikke tillate. Det blir for komplisert om du blir ulykkelig. For da vet jeg, at jeg ikke engang kan nærme meg lykken. Den lykken jeg føler når jeg ser du er lykkelig. Så derfor. Derfor var jeg tvungen. Å gjøre det. Å hindre puslespillet fra å bli lagt. Og jeg håper du tilgir meg det. For det var til ditt eget beste. Og mitt. Men jeg vet ikke hvem av oss som har det verst nå. Men det går over.

Og vi får håpe at det løser seg for den lille.

Skrivövning I, II och III

- Ni får 15 minuter på er. Texten skall börja med ”Jag har ingenting”. Personen skall vara av det motsatta könet och tio år äldre än er själva. Och inte nog med det, ni skall få två ord också. Orden skall med, på något sätt, i det ni skriver. Och kom ihåg att använda dagboksformen.
Jag tittar på den lilla pappersremsan. En offentlig toalett. Och här kommer en liten pappersbit till. Grå. Ja, de passar ju bra ihop, tänker jag, innan det går upp för mig att nu måste jag skriva. Något. De nästa 15 minuterna, som nu kanske inte är mer än 14, eller 13, skall jag skriva. Inte bara det, men jag skall gestalta en kvinna, tio år äldre än jag, som inte har någonting och en grå offentlig toalett. Kära någon, låt det komma en uppenbarelse. Nu!

Jag har ingenting. Inte en enda. Hur fan kunde han lämna mig såhär? Varför? Vad fan har jag gjort för fel? Har jag inte älskad honom? Hela tiden? Pysslat om honom. Städat och hållit i ordning. Så går han. Till den jävla horan. Knappast könsmogen. Han kunde ju ha varit hennes far. Men det spelar ingen roll. Det kvittar vem det är. Han har lämnat mig. För all tid. Och jag saknar honom så innerligt. Att känna hans varma fasta hand på min rygg. När han håller om mig. När han … De jävla minnen! Jag kommer aldrig släppa från dem. De kommer aldrig släppa mig! De kommer hela tiden. Varje gång jag går ner en gata jag har gått med honom. Varje gång jag tittar på TV. Jag vet vad han ville sagt. Vilken kommentar han ville kommit med. Jag kommer alltid minnas. Allt. Även den gången han förförde mig på en offentlig toalett. Pressade mig hårt mot den gråa väggen. Hur jag njöt. Även om det stank. Fan. Vad ska jag göra för att slippa minnas?

Känns inte som någon uppenbarelse, men det är fortfarande lite konstigt att skriva på kommando. Blir en helt annan press. Känner ändå att det fungerar rätt bra. Det värsta är väl att själv läsa texten för de andra efteråt. Och nu, på datorn, blir ju texten så himla kort. En hel handskriven A4 sida reduceras till ett litet avsnitt efter att blivit behandlat av mitt tangentbord. – Har du läst Pia Juul, frågade hon. – Nej, svarade jag pliktskyldig. Har aldrig hört talas om henne, tänkte jag. – Du skriver lite som henne. Aggressivt, som en monolog. Nästan som en del av ett skådespel.

- Nu vänder vi på det. Börja med ”Jag har allt, punkt”. Och så byter ni papperslappar. – Eller kanske vi skulle hitta på andra platsar. Eller hur? Så blir det lite variation. Och nya färger, om ni kan. Det finns ju inte så många att välja på. Det blir nästa turkos och andra intressanta nyanser nu…
Jag tittar uppmanande på killen bredvid mig. Själv skriver jag ”framför spegeln” och ”rosa” och ger till min vänstra kamrat. På lapparna jag får står det ”En ambulans” och ”Blå”. De hör ju också ihop. Det finns hopp. Men lätt är det inte. På 15 minuter.

Jag har allt. Allt jag behöver, och lite till. Men ändå är jag inte nöjd. Blir aldrig nöjd. Måste alltid sträva efter mer. Men varför? Behöver jag allt detta? Vad skall jag med en ny soffa, nya skor, en ny klänning? Blir jag lycklig av det? Nej, jag gör ju inte det. Men varför har det tagit så lång tid för mig att inse detta? Och varför klarade jag inte reda ut det själv? Varför hajade jag inget för jag blev exponerad för en chockartad händelse? För det var ju det. När han föll ihop. På gatan. Bredvid mig. Om jag inte hade känt honom hade jag nog stuckit därifrån. Nu var jag tvungen ringa efter en ambulans. Det kändes som en evighet innan den kom. Ansiktet blev blåare och blåare. Förtvivlad försökte jag hjälpa. Men inte visste jag vad jag skulle göra. Och där, bredvid honom i ambulansen, medan sirenen skrek och vi åkte i rasande fart ner den smala gatan, då insåg jag vad som verkligen betyder något. Att det är livet, inte allt annat, som är viktigt. Det känns så overkligt. Som mitt liv är tagit från mig, även om det är precis tvärt om. Nu kan jag äntligen se livet. Vad som egentlig betyder något. Men ändå känns det tomt. Vad har jag kämpat för i alla dessa år. Vad skall jag göra nu? Skall jag sälja allt? De kommer tro jag är tokig! Vad skall jag säga? Att jag har sett ljuset?

- Vi gör det lite svårare. Nu får ni både början och slutet, så får ni försöka komma er från punkt A till punkt B. Det börjar såhär; ”När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv.” Slutet är ”Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bak ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.” Och använd gärna en av personerna från de andra skrivövningarna. – En vad då, frågar jag. – Ja just det, en vad då, svarar hon med ett leende.

När jag träffade min man lovade han mig ett härligt liv. Han har ju alltid varit lite naiv, där, bakom de blåa ögonen. Och han visste nog inte vad han gick till. För bakom min prydliga fasad finne en som vet vad hon vill. Det tog längre tid än förväntad för han upptäckte det. Jag är än i dag förundrad över det. At han inte fattade. Men det var ju inte något problem för mig. Jag fick ju som jag ville. Hel till han började tjata om barn. Dessa jobbiga små djävlar som tar all tid och kraft. Och vad har de inte gjort med min kropp. Men för honom var det likgiltigt. Det spelade ingen roll. Bara han fick en son eller dotter. Det var nog mitt största misstag. Han vill ju ha många. – Bilda en stor familj som han brukade säga. Jag var tvungen att stå där smilande bredvid honom. Låtsas. Men jag lovade aldrig det. Det vet jag. Och efter födseln såg jag till att det inte blev flera. Men att han skulle lösa det på det här sättet… Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, jag sa ju, ja, okej, men bara en.

Ser du dårlig?

Ser du dårlig, spurte hun der jeg satt krumbøyd over avisen og myste mot den minimale skriften i katalogen fra byggevarehuset. Teksten var for liten til å lese med brillene, så jeg skottet over kanten, med nesen dypt nede i katalogen, nesten så nesen ikke fikk plass. Er man nærsynt, så er man. Og ikke blir det bedre med årene heller. Men minste leseavstand blir stadig lengre. Så en vakker dag kan jeg vel ikke fokusere nære nok til å se den lille skriften. Progressive briller, her kommer jeg. Hun smilte litt overbærende, før hun med lett skadefryd påpekte at jeg kanskje begynte å bli litt gammel. At alle deler av kroppen ikke var like myke, bøyelige og tøyelige som før. Jeg visste hun hadde rett. Alderen har begynt å sette sine spor. Hår, mage, syn. Trenger jeg si mer? Neppe. Heldigvis, eller kanskje dessverre, så gjelder det samme for henne. Og hun sa det selv. At vi så mye bedre ut når vi var tyve år. Og hun har så rett. Og vi liker det ikke. Å bli eldre. Men det er dessverre den veien det går. For oss alle. I litt varierende takt. Litt fortere for noen, litt saktere for andre. Men tiden setter sine spor. Og det er vel slik det er å leve. Så her sitter vi da, med hver vår kopp te, et par skiver brød og med hver vår del av avisen. Sakte, sakte forandres vi til en skygge av oss selv, mens vi lever ett liv vi ikke helt får orden på. Fullt opptatt med alt annet enn å leve. Leve livet. Jobb, jobb, jobb, hus og hjem. TV, TV, TV, mates med underholdning, underholdes, hele tiden. Slippe å tenke. Slippe å tenke på annet enn å bli underholdt. Slippe å tenke på at kanskje det hadde vært hyggelig med litt selskap. Slippe å tenke på at kanskje vi skulle gjøre noe helt annet. Slippe å tenke på at vi kanskje skulle dele livet med en annen. For tenker vi ikke på det trenger vi ikke gjøre noe med det. Ennå. Vi kan ta det en annen gang. Når alle serier på TV er ferdige. Når vi har sett alle episoder av vårt surrogatliv. Når vi vet hvordan det går, gikk. Men plutselig er det for sent. For sent å gjøre noe med det. For sent å angre. For det finnes ikke noen tilbakespolingsknapp, noe revers, noen tidsmaskin eller noe sjansekort som sier ”Gå tilbake til start”. Det er her og nå det gjelder. Det er her. Det er nå. Ikke etterpå. Da er det for sent. Om det i det hele tatt spiller noen rolle. Og ser man stort på det så gjør det jo ikke det…