Skrivövning IV och V

– Jag har så jävla svårt läsa dramatik, dialoger, det knyter sig på något sätt, och det tar så jäkla lång tid, det var skitjobbigt att komma genom det här. Han ser lite uppgiven ut, när han, med sin raspiga röst, inleder dagens samtal med en maskerad ursäkt, inte för att han inte läste, men snarare för att det var svårt att analysera. Och, visst, han har en poäng, det är inte alltid enkelt, men så himla svårt var det väl ändå inte. Eller? Eller, har jag missuppfattat allt? Vad vet jag, men jag säger som jag tycker och det verkar de andra också göra. Även om jag inte har alla kopplingar till det ursprungliga stycket som några av personerna är hämtade från, finns det ju ett visst värde. Det visar vilken dynamik som kan skapas när man använder en dialog i en text. Det går snabbt, det driver texten framåt, inte många dryga omvägar med irrelevanta betraktningar som fyllningsmaterial för att tvära ut historien.
– Så nu tänkte jag ni skulle få skriva lite dialog själv, säger hon till oss med ett mystiskt leende.
– Början är redan bestämd, så får ni fortsätta. Ja, vi tar en kvart, som vi brukar, det borde räcka, eller?
Jag vet inte riktigt om det är en fråga eller inte, men hur svårt kan det vara? Med förväntan tar jag min kopia, skickar resten vidare åt vänster, till honom som redan har publicerat flera böcker och gör oss andra lite underlägsna. Han som fyller oss med några droppar prestationsångest varje gång. Speciellt första gången, då han, som den första i presentationsrundan började berätta om alla sina böcker, några även publicerade.
– Vad fan gör jag här, jag som knappast klarar skiva en halv sida på bloggen i veckan, tänkte jag, då. Nu tänker jag bara hur i all sina dagar jag skall fortsätta på den här underliga dialogen. Hur skall man få det här att flyta, och vad sjutton skall jag hitta på den här gången. Jag läser genom en gång till:

Hon: Vad var det? Det där ljudet.
Han: Vadå?
Hon: Ljudet. Det dör ljudet. Hörde du inte?
Han: Du inbillar dig.
Hon: Det var nåt. Jag lovar. Det var nåt därute.
Han: Lägg av.
Hon: Nu! Nu kom det igen!
Han: Du är så jävla nojig bara.
Hon: Sch! Hör du?
Han: Ja. Jävlar.

Yeah! Någon har hört något där ute. So what? Hur skall man fortsätta på detta? Det kommer bli löjligt. Jag får pröva hitta på något. Klura ut en story. Något kul. Eller… Nej, det var inte lätt hitta på något i dag. Jag får börja skriva, så får vi se åt vilket håll det går.

Hon: Så du tror mig nu då?
Han: Ja, visst fan, men vad var det?
Hon: Hur skall jag veta det?
Han: Där var det igen…
Hon: Vad fan gör vi?
Han: Vet ej, men inte fan om jag törs kolla…
Hon: Jag går inte ut!
Han: Vi får vara tysta och hoppas det ger sig…
Hon: Men tänk om det är någon som vill in?
Han: Fan, vad gör vi då?
Hon: Fort vi gömmer oss i kistan!
Han: Men, får vi plats båda?
Hon: Ja, inga problem, kom nu…
Han: Flytta lite på dig, armen…
Hon: Så, bättre nu?
Han: Akta locket, så det inte smäller…
Hon: Aj, mitt finger!
Han: Det här var mysigt, varför har vi inte hittat p detta innan?
Hon: Sch, jag tyckte jag hörde någon…

Aj, det blev många nödlösningar här… Smått töntig. Men dialog blev det. Hade jag ändå sluppit läsa upp det. Here we go again. De till höger om mig börjar läsa. Det blir mycket han, hon, han, hon. Några fantasifulla repliker. Alla tangerar den samma storyn, självklart, mycket är ju givet, om man inte vänder och vrider för mycket på det. Jag läser, utan han, hon, men det funkar inte så bra. Min röst är den samma monotona, oavsett vems replik jag läser. Mitt framförande saknar inlevelse, känsla, engagemang. Den blir som tonen i luren innan du börjar slå numret. Som någon satt en stämgaffel mot mitt huvud och min röst försöker efterapa den.
– Jag tappade tråden, säger hon, med ett litet ursäktande leende, och kompletterar
– Ja, vem som var hon och vem som var han.
Lite överraskad tittar jag tillbaks, förbryllad av min snabba replik.
– Min falsett är inte så bra, säger jag.
Vi går snabbt vidare till nästa. Och nästa, och nästa.

– Och nu skall ni använda dialogen ni precis skrev och skriva samma berättelse utan att använda dialog.
- Aj, tänker jag, Det här var något nytt. Aldrig har jag försökt skriva om något på detta viset. Ja, i regel skriver jag ju inte om saker jag redan har skrivit. Om ingen kommenterar då, men än så länge är det ju inte någon som läser vad jag skriver, om jag bortser från det jag skriver på jobbet. Och det jag skriver på bloggen, då, men de är ju så snälla, de som orkar med att läsa mina förvirrade tankar. De andra börjar skriva, frenetiskt. Jag grips av ett ögonblicks panik. Känner rädslan smyger sig på, rädslan för att inte klara av uppgiften. Sitta där som ett fån när det är jag som skall läsa. – Hur sjutton skall jag klara av att vrida perspektivet, tänker jag. Ljudet av skrivande pennor gör det inte lättare att fokusera. Jag måste ta några steg bakåt, eller kliva upp i helikoptern. Fast i min bild har jag de två personerna på torpet i skogen. Jag får börja med det, torpet och skogen, det känner jag ju väl till. Sakta börjar historien formas, för andra gång. Samma historia, men ändå så annorlunda.

Solen glider ner bakom granarna och badar det lilla torpet i ett glödande sken. En grevlig kommer luskande ut ur skogen och nosar runt på den nyklippte gräsmattan. Gräver lite här och var och hittar en daggmask som den snabbt tuggar i sig. Med ens känner den lukten av räkskalen som står i bärkassen på trappan. Sakta smyger den sig bort och börjar nafsa i kassen, biter tag och slår den mot dörren.

I det lilla vardagsrummet sitter Per och Anna och spelar Fia. Plötsligt tittar Anna upp. Hon har hört grävlingens nafsande. Per är lugn, han är ju van vid att vara här ute i skogen. När grävlingen börjar slå kassen mot dörren måste han ändå medge att han hört något. Något som han inte kan minnas ha hört förut. Han vill inte erkänna, men lite rädd blir han. Han säger di får vara tysta och hopas att det gör sig. Anna är inte övertygad.
– Fort, vi gömmer oss i kistan, säger hon.
– Vilken lysande idé, tänker han. Det är ju knappast plats till en i den. Nu, äntligen, får han hålla om henne. När de stiger i klämmer hon sitt finger, men bryr sig ej…

– Nu förstår jag vad du menade med att ändra perspektiv. Det gjorde du ju verkligen nu. Bra.
Nästa läser sin berättelse. Den börjar ungefär som min, även om miljön är annorlunda och själva handlingen inte har mer gemensamt än att det skapas en främmande ljud.
- Det blir nästan lite filmiskt över det hela på det sättet ni har gjort. Man zoomar ut, ser helheten, zoomar in och ser detaljerna. Bra.



Bloggers comment: Om någon som är skicklig på svenska läser det här orkar maila mig korrektur på texten ovan, vore jag evigt tacksam. Jag har, som jag kommenterade till den förra svenska texten, inte en susning hur jag ligger till med meningsbyggning, grammatik, prepositioner, artiklar och resten av det Word inte kan hjälpa mig med och som är förvirrande likt, men ändå så olikt norskan…